Att vara på väg, mellan två platser, där är paradiset.

Hej då spårvagn

Hej då huset

Hej då Hagas röda tak
Hej då västkusten

Snart ser jag Göteborg i backspegeln

Då var det dags att göra det jag gör bäst, fly... tta. På 13 år har jag haft 26 adresser. Flyttar in på den 27e snart. Det måste få ett slut. Flyttandet. Midsommarkransen. Är det där jag ska rota mig, bli fast? Jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. Jag är bra på att se mig omkring, miljöombyte är min talang. Innan jag ens hunnit skriva på kontraktet för att äntligen bli fast funderar jag på om det inte är en bättre idé att dra till Paris. Försöker slå tanken ur huvudet. Paris, det är inte det du behöver. Det är inte det du behöver.

/Anneli

Sensommar

Sommarens obligatoriska blomsterbilder, i år från Botaniska i Göteborg.

/Anneli

Bu

Den gamla skogen kallar. Sedan länge orörda marker. På vintern bäddas de in i snöpäls. Sådan som stryks medhårs. På sommaren växer allt ostört. Dess ateraljer är tacksamma att fånga...

Buelden

Bumyren

Bukärlek

// Mr. Media //

Vems är barnet?

/LeRu

en helt vanlig dag

Klockan 5 varje dag slår skuggan mot väggen på huset där jag bor samtidigt som besticken börjar slamra mot porslinet och bilder av husets familjer börjar spelas upp för mitt inre. Det är inga intressanta spännande extraordinära liv de lever. De äter, diskar, läser tidningen, ser på tv, sover. Min fantasi är ytterst begränsad och jag tråkar ut mig själv där jag ligger i gräset och tankebandet går som på repeat. Ingenting är nytt, ingenting är udda, jag förvånar knappast mig själv, mina tankar är förutsägbara och lata, enkla, medelmåttiga, grunda, tråkiga. Snart slår skuggan mot ett annat hus och jag är på en annan plats fast med samma tankar samma bilder och samma liv. Jag vill ha en magisk teater.
/Anneli

L.R?

Vilken sida av järnridån föredrar ryssen? En tung ledtråd i jakten på honom.

/A.

Looking for Le Russe

Veckor hade gått och ännu inget livstecken från Le Russe sedan han vandrade iväg mot solnedgången. Det fanns ju fortfarande så mycket att fråga, så många svar att få. Till vår stora lycka fick vi ett kryptiskt brev till redaktionen:

"Följ skärpan så hittar ni mig, i jeans"

Osignerat. Vi förstod mycket lite men att det var ett tecken från vår motvillige vän var nästan övertydligt. Vi klädde oss i jeans och letade fler tecken. Såg ut från balkongen. Världen såg gungande och osäker ut. Men vi gav oss iväg, irrandes i bakgrundsoskärpan.


Plötsligt såg vi en text ritad i gruset:

"Likt Moses med sin stav, delar jag en damm, som delte han ett hav"

Då såg vi svanarna.

Och jakten kunde börja.
Tecknen var tydliga.
Och vi var där.

Jag tog fram mitt block med alla frågor men jordhålan ekade tom.

"Å herregud" ropade min kollega plötsligt och jag vände mig åt hans håll. Framför mig låg mitt svar. Det var alltså sant, världens snyggaste kamera.


Ännu en gång blåsta av ryssens förvandlingstrick återvände vi till redaktionen, i väntan på nästa tecken.