Hus till salu.

Husen stod öppna. Det var massvis med hus. Huller om buller. Hus, hus, hus, öppna hus. Det var bara för smutsen att kliva rakt in och smutsa ner silvret. Det var rejäla hus, hus som var gjorda för att hålla, men de höll inte. De låg där som söndertrasade slamsor, sönderslitna av den starka solen och de osande avgaserna och människornas klåfingriga blickar. De kunde inte se mig men jag såg dem. Fortfarande till salu. De låg där på gatan och blottade sitt smutsiga inre. Till salu för dyra pengar, redo att bli misshandlade igen, bara du betalar. Inte kompletta, inte perfekta, de saknade något, kanske omtanke men i första hand ögon att se med. De var blinda för sitt eget öde. Man hade berövat dem deras lins, deras enda sätt att se och förstå världen. De kramade om varandra. Ingen låg själv, tack och lov. De låg med varandra, svarta som ja kanske inte vita men silverskimrande. Gamla som unga, fast de allra flesta var gamla. Visst var jag där och petade och grävde med mina giriga fingrar, visst ville jag betala men jag fann ingen som var vacker nog. Ingen med hel och oförstörd själ. Ingen som jag kunde gå hand i hand med på stans gator och upptäcka världen med. Ingen dög åt mig. Men det var inte mitt fel. Allt var misshandlarens fel. Han påstod sig vara handlare, köp och sälj, köp och sälj. Men det enda han var i själ och hjärta det var misshandlare. Ett hus är ett hus är ett hus och där ska ingen objuden gäst komma in och smutsa ner. Ett hus är ett hus. Även om det bara är ett kamerahus på Bergmannstrasse i Berlin.
/Boho Chic